Russian Rococo Era Painter , 1727/1729-1802 Russian painter and teacher. He came from a family of serfs, belonging to the Counts Sheremetev, that produced several painters and architects. In about 1746-7 he was a pupil of Georg Christoph Grooth (1716-49), who painted portraits of the Sheremetev family. With Grooth, Argunov worked on the decoration of the court church at Tsarskoye Selo (now Pushkin). A full-length icon of St John of Damascus (1749; Pushkin, Pal.-Mus.), in Rococo style, is distinguished by its secular, decorative character. The Dying Cleopatra (1750; Moscow, Tret'yakov Gal.) is typical of Rococo decorative painting of the mid-18th century, with its striking combination of light, soft tones. Argunov subsequently painted in a quite different style, mainly producing portraits, of which about 60 are known. Among the first of these are pendant portraits of Ivan Lobanov-Rostovsky and his wife (1750 and 1754; St Petersburg, Rus. Mus.), in which the sitters are idealized, as in ceremonial court portraits.   Related Paintings of Ivan Argunov :. | Portrait of Princess Ekaterina Alexandrovna Lobanova-Rostovskaya, 1754 | Portrait of Grand Duchess Catherine Alexeyevna | Self-portrait | Portrait of K.A. Khripunov | Portrait of P.B. Sheremetev |
Related Artists:
Jean antoine Watteau
French Rococo Era Painter, 1684-1721 He is best known for his invention of a new genre, the f?te galante, a small easel painting in which elegant people are depicted in conversation or music-making in a secluded parkland setting (see under F?TE CHAMP?TRE). His particular originality lies in the generally restrained nature of the amorous exchanges of his characters, which are conveyed as much by glance as by gesture, and in his mingling of figures in contemporary dress with others in theatrical costume
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Arvid Johanson
(born 3 February 1929) was a Norwegian newspaper editor and politician for the Labour Party. He served five full terms in the Parliament of Norway, was Norway's second Minister of Petroleum and Energy, and outside of politics he spent most of his career in the newspaper Halden Arbeiderblad. He was born in Halden as a son of Arvid Martin Johanson (1896 - 1981) and housewife Karla Niemi (1899 - 1932). He started his career as a journalist in Halden Arbeiderblad in 1947, and remained there for a year. In 1949 he worked in Sarpsborg Arbeiderblad. He returned to Halden Arbeiderblad, and remained there for the rest of his career. He underwent studies at the Norwegian Journalist Academy from 1942 to 1953 and at Fircroft College from 1954 to 1955. He was a board member of the county chapter of the Norwegian Press Association from 1954 to 1955.